Järnfrun: Förlossningsberättelse

Jag har länge tänkt skriva en förlossningsberättelse, men det krävs ju att man ska kunna sätta sig ner en bra stund för att hinna få ner allt. NU har jag den tiden. Olivia sover på pappas mage medan han ser på nya säsongen av Dallas. Låångt detaljerat inlägg:

Natten mellan söndagen 22:e april - måndagen 23:e april började jag känna ett par småvärkar. De var tillräckliga för att jag skulle vakna av dem men de gjorde inte ont. Robert fick åka till jobbet som vanligt men han hade STRIKTA instruktioner att hålla telefonen i närheten och svara så fort jag ringde.
Han jobbade kl 7-16 och redan kl 7,18 skickade han första sms:et och undrade ifall jag fått fler värkar. Runt kl 12 skrev jag till honom att det gjorde rätt ont men att de kom alldeles för sällan för att de skulle betyda något. Kl 15,40 hade jag skickat ett sms till honom och frågat "Kan du inte åka hem snart?", då var det jobbigt minns jag. I alla fall att vara ensam, jag ville ha sällskap och stöd. :-)

Vid kl 19 åkte vi in första gången, då hade vi ringt in till förlossningen innan och berättat att det var på gång och berättat hur långt mellanrum jag hade mellan värkarna. De tyckte då att vi skulle åka in. När vi satt i bilen minns jag hur förväntansfulla vi kände oss. "Nu är det verkligen på gång, snart får vi träffa vår bebis". När vi kom in satte de CTG och kollade av allt, men då hade värkarna lugnat ner sig. Vid kl 21 var jag öppen 1,5cm och då fick vi välja ifall vi ville stanna kvar eller åka hem, vi valde att åka hem. Innan vi åkte fick jag lite Citadon (starka värktabletter) och jag fick även med mig ett par hem. Sköterskan på sjukhuset sa att de här kommer absolut hjälpa mot värkarna men inte krystvärkarna när det väl är dags för dem.

Eller hur... Hjälpte inte ett piss. Väl hemma försökte jag med rispåse, gå runt och dusch. Men som husägare utanför stan så tar ju liksom varmvattnet snart slut. Runt kl 23 var vi inne på sjukhuset igen. Mest för att jag ville få obegränsad tillgång till varmvatten, haha. Värkarna kom och gick, till slut var jag så trött att jag somnade mellan dem.

Enligt journalen skrevs vi in kl 23,55. Allt var normalt och utan anmärkning. Buktande hinnblåsa står det under övrigt och nu var jag öppen 4cm. Jag provade att duscha, när inte det hjälpte längre provade jag lustgas, som jag inte tyckte hjälpte heller. Den fick mig koncentrerad på att andas djupa andetag men inte mer. Till slut fick jag epidural vid ca kl 3, och halleluja vilken befrielse! Visst stack det till men inte alls sådär som många beskriver. Runt kl 4,40 går vattnet, precis när de hade tänkt ta hål på hinnan. Krystvärkarna startade kl 04,55 enligt journalen och ca 1 timme och en kvart med krystvärkar, gjorde mig helt utmattad så till och med mellan dem somnade jag! När jag kände att en värk var på gång vaknade jag till, gjorde vad jag skulle och somnade sedan om. Jag fick även värkstimulerande eftersom att värkarna inte hjälpte så mycket.

Värkar gör ont, väldigt ont. Krystvärkarna gör JÄVLIGT ont. Men värst? När huvudet precis är på väg ut, fy helvete. Jag vred och hade mig, tog i så mycket jag bara kunde men vågade samtidigt inte eftersom att det gjorde så ont. Tror jag sa något i stil med "det går inte, det går inte, det gör så ONT!". Kl 6,12 är hon ute och ett par minuter efter det kom moderkakan utan problem. Nä hon hade kommit ut tänkte jag "meh, vad blev det då? Pojke eller flicka?". Jag bad Robert kolla och lite osäkert säger han "pojke?". "Njae, du får nog ta och titta en gång till". Allt är ju så svullet på bebisarna så han trodde att hon hade två bollar. :-) Kändes helt otroligt att få en tjej, så som jag hade hoppats på det.

De fick sy både invändigt och utvändigt, de sydde i 30min men sammanlagt höll de på i ca en timme "där nere". Det var inte en skön känsla, då hade jag ju min lilla flicka på bröstet och jag ville bara att de skulle gå ut och lämna oss i fred. När hon föddes hade hon ett rött stort märke på ena sidan av bakhuvudet och nu i journalen ser jag att det heter Kefalhematom, "Kefalhematom är en blodutgjutning mellan yttre benhinnan och benet på hjässan. Detta uppstår ofta när barnet tagits ut med hjälp av en sugklocka eller spontant. Det ses som en blåröd bullig kulle på barnets skalle. Ibland finns små sår i huden där sugklockan har suttit. Kefalhematom försvinner av sig själv."

Det tog tid innan vi fick ett rum efter förlossningen och när vi väl fick ett rum var det endast ett par dörrar längre ner på Förlossnings-BB pga brist av rum på vanliga BB. Vi fick ett eget rum med varsin säng men herregud, sitta där och rulla tummarna? Jag ville hem till min egen säng tillsammans med min bebis så runt kl 17 samma dag som hon kom var vi hemma igen.