På natten vid kl 03 vaknade jag och behövde gå på toa, i vanlig ordning. Jag hann precis komma ur sängen så känner jag att "hmm, får nog öka tempot till toan". Då hade slemproppen gått. Den gick aldrig med Olivia så det var ju intressant att ha upplevt det. Jag gick i alla fall på toaletten och gick sedan och la mig igen. Jag tror att jag sov lite från och till men jag var så spänd och förväntansfull att jag mest låg och kände efter. Googlade en hel del gjorde jag också.
Värkarna började komma försiktigt efter att slemproppen gått, och sakta men säkert ökade de i intensitet och tid. Vid kl 05 gick vattnet och jag hann precis ur sängen, igen. Det var inte så farligt, men det var tillräckligt för att jag skulle behöva torka golvet i sovrummet med en handduk. Då väckte jag Robert och förklarade läget. Men jag var bestämd på att det nog trots detta kommer att ta ett tag så somna om du. Det kunde han såklart inte...
Under tiden hade jag uppdaterat min mamma via sms och runt kl 06 tror jag att jag kallade på henne. Under tiden ökade värkarna ytterligare. När mamma kom var det rätt jobbigt men vi åt havregrynsgröt till frukost tillsammans vi fyra och när vi var klara tog mamma med sig Olivia och åkte hem. I denna veva var det fortfarande hanterbart vill jag minnas, men sen gick det fort. Det mesta talande exemplet är när Robert frågade om han skulle köra fram bilen och jag svarar något i stil med "inte riktigt än". Ca 10min senare skäller jag på honom för att han inte hämtat bilen än.
I bilen på väg in är det riktigt kämpigt. I hallen utanför akuten där vi får vänta på att bli hämtade av förlossningspersonal är det riktigt jobbigt, men jag klarar utan problem att gå upp till förlossningen. När vi kommer dit frågar Robert om han kan gå och parkera bilen och jag märker på personalen att de är tveksamma men de låter honom gå.
Jag är snabb att fråga efter smärtlindring men den dröjer. De insisterar på att jag ska försöka med lustgasen. Jag förklarar hur jag upplevde den sist och att jag inte har så stort hopp till att det ska fungera den här gången heller men jag ger den en chans.
Och jag hade rätt. Efter en del tjat från min sida så ringer de äntligen efter ryggmärgsbedövning. Jag kämpar på med värkarna och det är jobbigt på riktigt. När de väl kommer för att ge mig ryggmärgsbedövningen känner jag plötsligt krystvärkar. De fick vända i dörren.
Att föda barn är den värsta smärtan jag någonsin varit med om och under tiden som jag ligger där undrar jag hur jag kan vara så dum i huvudet att jag lät mig själv gå igenom detta IGEN. När jag ligger där säger jag saker som att "det kommer inte gå" och "hur fa-an ska han kunna komma ut!?". Men ut kom han. Ungefär 1,5h efter att vi kom in på förlossningen. Precis när han kommit ut fäller Robert en kommentar som ingen skrattar åt, typ "det här var ju inte så farligt, det gör du väl snart om igen". Med glimten i ögat.
Jag var snabbt uppe på fötter och "hoppade" in i duschen. Vilket tydligen förvånade sköterskorna. Sen ville jag åka hem. När Olivia föddes kände jag precis likadant. Då sa vi att vi ville åka hem redan vid frukost (hon kom strax efter kl 06) men vi var tvungna att vänta på läkarronden så vi var hemma runt kl 17. Nu var jag redo att åka hem efter jag duschat men pga att han var så stor, 52cm och 4450g så ville de hålla koll på hans blodsocker. Vi blev förflyttade till Special-BB och de ville ha kvar oss i 48h, men till slut fick vi åka hem efter 36h. Det var det allra tidigaste de kunde gå med på, men det var ju också för att inga av proverna indikerade på minsta lilla problem. Han kom runt kl 10 den 28:e och vi åkte hem vid kl 23 den 29:e. Kanske inte det mest vanliga att man åker hem mitt i natten men jag längtade hem till mitt hus och framför allt min säng.
Vår stora tjej fick komma och hälsa på dagen efter i stället för att följa med hem och hon kunde inte vara mer stolt. Hon var på det klara redan innan han kom med vad hon tyckte att han skulle få heta, och så blev det. Jag saknade henne jättemycket under tiden vi var tvungna att stanna kvar men hon hade det jättebra hos mormor och morfar.
Nu när John är 3 månader gammal har jag hunnit få lite distans till upplevelsen och jag är mycket nöjd. Det var den typen av förlossning jag hade hoppats på. Förra gången tog det 27h allt som allt, den här gången tog det 7h. Det är inget man gör om i en handvändning men personalen var jättebra, maten var god och OM det var stressigt/dåligt om platser så märkte vi ingenting av det. Det här är den typen av förlossning jag önskar att alla kunde få uppleva.
"Nä mommo! JA hålla!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar