Friskis & Svettis

Idag hängde jag på Dessi och Fredrik till gymmet. Vi tre tränade och Robert lekte med barnen i lekrummet under tiden. Jag besöker Friskis & Svettis varje vecka för mammapasset men idag följde jag med till gymmet. Jag har inte satt min fot på ett gym (om man bortser från grupp-pass) sedan innan jag fick Olivia så nu var det dags! Jag tycker att jag nu börjat tappa så pass mycket vikt att det är dags att träna styrka för att forma kroppen. Jag känner mig definitivt bortkommen på ett gym nu för tiden men Dessi och Fredrik fick agera mina personliga tränare och det var jätteroligt! Jag är nu så pepp att jag vill träna varje dag typ.

Efteråt åt vi lunch hos dem och Olivia var så nöjd som bl.a. fick mata deras djur.

Övre bilden stulen från Dessis blogg.

Min kropp 2005-2014

Efter att ha organiserat upp bland våra bilder hemma så blev jag inspirerad till att se hur min viktresa sett ut genom åren.

Första bilden är 2005 då jag var au-pair i England och jag vägde ca 73kg. Jag själv tyckte att de ca 5kg jag gått upp sedan jag skaffat seriös pojkvän var fruktansvärda och de bara skulle bort. Provade periodisk fasta för första gången. Det inser jag NU att det var vad jag gjorde... Häftigt!

Året var 2006 och jag både dansade bal, tog studenten och flyttade hemifrån. Här hade jag gått upp lite till, osäker på hur mkt. Jag var väl medveten om det och trivdes inte men jag vill minnas mig själv som lycklig.

Här vägde jag ytterligare några kilon, år 2007. Skulle tro ca 82kg till mina 176cm. Här började jag undvika att vara med på kort och på grund av en person i min direkta närhet började jag känna mig osäker på mig själv.

Dagen efter nyårsafton, men jag räknar den till 2008. Jag hade varit singel ett tag men precis träffat R. Vägde 72-74kg och var otroligt nöjd!

Här är vi på trancekryssning (fråga mig inte vad det är jag gör på bilden) 2009 och jag har börjat gå upp några kilon igen. Det var vår flytt och renovering av vårt första gemensamma boende som var startskottet. Sena kvällar renoverandes i nya lägenheten och hämtmat alldeles för ofta. Jag började tycka det var lite jobbigt (ex. trodde på fester att alla glodde och tyckte jag var tjock) men var fortfarande rätt nöjd. Hade det här varit idag hade jag velat ge mig själv en fet smäll så fort jag började tvivla på mig själv för en sekund.

Ytterligare några kilon och året är 2010. Vad jag vägde vet jag inte men det började säkert närma sig ca 80kg. Bilder på mig börjar bli mer sällsynta.

 I mitten av 2011 gifte vi oss och jag blev gravid med Olivia (tredje månaden på vänstra bilden). Då vägde jag ca 82-84kg. När hon sedan föddes 2012 hade jag gått upp 23kg och tappade ca 10kg direkt. Så på bilden från dopet (blå klänning) vägde jag säkert 97kg.

Sommaren 2013 på semester i Stockholm. Fortfarande samma vikt på ett ungefär och vill helst inte vara med på bild.

Nu i somras dvs 2014. Gravid med John och är tjockare än någonsin, typ. Fortfarande väldigt missnöjd men väldigt lycklig.

Jag kan konstatera att det inte är ett dugg svårt att nu hitta inspiration. Inte efter att ha gått igenom alla bilder vi har och sett hur verkligheten faktiskt ser och har sett ut. Flera av dessa bilderna är sådana bilder jag normalt sett absolut inte skulle ha visat upp för någon. Jag är otroligt kroppsmedveten, vet precis vilka vinklar som fungerar för mig och har tidigare varit nitisk med att visa upp "rätt" bild. Senaste åren har jag fått säga "fuck it" till mig själv när jag kollar ifall bilden på kameran/telefonen blev bra för inga bilder blir enligt min mening bra på mig själv. Bilder där hela jag syns är helt otänkbart. Det här är en av de saker jag ska förändra under 2015. 

Tidigare har jag tänkt saker som "ja, jag är tjock men jag orkar inte ta tag i det". Jag inser att jag verkligen blottat mig själv här nu, men det är precis vad som är meningen. Min tanke är att om jag gör detta så kommer jag aldrig kunna ge upp. Jag är en stark person som bara varit lat. Men nu är jag på riktigt trött på att vara tjock. Så är det bara.

Bikinisäsong

Idag damp nya H&M-katalogen ner i brevlådan och jag insåg hur ställd jag blev när jag kom till badkläderna. Det blev så påtagligt. Att sommaren faktiskt inte är särskilt långt borta. Först spanade jag in några bikinis men tittade sedan lite mer realistiskt på shapingbaddräkten. Jag är dock mer peppad än någonsin efter detta. Jag vägrar låta sommaren 2015 vara ett år då jag döljer mig under handduken! Förra året var jag höggravid så det borde ju bara kunna bli bättre!?

Med dagens invägning inser jag samtidigt att jag nu väger vad jag vägde innan jag blev gravid med John. Fast det beror på hur man räknar. Jag är på den vikten jag var tiden mellan barnen men strax innan jag fick veta att jag var gravid med John så var jag magsjuk. När jag var magsjuk gick jag ner 5kg och kort tid senare fick vi i vecka 16 veta att jag var gravid. Så som sagt, det beror på hur man räknar. Det är helt klart ett delmål uppfyllt i alla fall. Yey!

Bröllopsresa Thailand

När vi kollade bröllopsresor på nätet uteslöt jag Thailand genast. Jag har aldrig känt mig dragen dit. Men vi hittade ett hotell som verkade helt underbart så till slut fick det bli Thailand i alla fall. Närmare bestämt Nai Yang Beach på Phuket. Hotellet vi bodde på heter Indigo Pearl.

Redan vid avresan mådde inte jag alls bra men hade svårt att sätta fingret på det. Helgen innan hade vi haft vänner över som flera hade sagt att de var dåliga i magen så jag tänkte att det var väl något med magen bara helt enkelt. Men det ville inte gå över... Vi reste under lågsäsong och halva resan spöregnade det men oavsett väder så ville jag inget hellre än att ligga i sängen och sova. När halva resan var förbi kom vi iväg på en utflykt och lyckades köpa ett graviditetstest på ett apotek. 

Jag var gravid.

Gravidbälte

Under min graviditet med John använde jag ett gravidbälte från Besafe. När jag körde bilen fäste jag den med en rem runt stolen och när jag satt i baksätet fästade jag det med krokar i bilens ISOfix-fästen. Det tar någon sekund längre att få på sig bältet så jag fuskade en del om jag bara skulle någon eller ett par km (dumt!), men skulle jag genom stan eller längre så tog jag alltid på mig det.

När jag var gravid med Olivia tyckte jag att det var onödigt så jag köpte aldrig någon men nu fick jag chansen att prova och jag skulle aldrig rekommendera någon att åka bil utan en sådan nu när jag själv väl provat det. Det borde vara lag på att använda ett gravidbälte!

Jag använder ju inte min längre som ni kanske förstår så om det är någon som skulle vilja prova så kan jag tänka mig att sälja min.

Förlossningsväskan

Så här såg min packningslista till förlossningen ut:

1. Sköna kläder till mamma
Ta med ett par ombyten! Glöm inte heller att ta med stora och sköna underkläder. Amnings-bh är bra att ha och amningstopp (eller urringat linne med smala band).

2. Mjuka kläder till bebisen
Ta med ett par ombyten till bebisen och välj gärna kläder som är lätta att sätta på, som omlottbody och pyjamas med dragkedja fram. Glöm inte mössa till bebisen, oavsett årstid.

3. Kameran
Du kommer att få vara med om något oförglömligt och magiskt. Se till att ta med kameran. Kom ihåg att ta med laddaren till kameran också.

4. Något att äta
Jag varken hann eller vad sugen men godis, choklad, kakor och snacks är bra att ha både under och efter förlossning. Dextrosol, energybars och Gainomax kan ge extra energi. Det kan också vara bra att ta med något i matväg till både mamma och särskilt pappa (pappan får inte mat där).

5. Glöm inte att dricka
Läsk, saft, bubbelvatten, fruktsoppa, du behöver mycket vätska. En egen vattenflaska är bra att ha. Personalen brukar förse dig med saft under förlossningen.

6. Ta med en välfylld necessär
Schampo, balsam, duschtvål behövs till den efterlängtade duschen efteråt. Hårborste, snodd, tandborste, tandkräm, läppsyl (torra läppar av lustgasen), hudkräm/ansiktskräm är saker du inte heller får glömma att ta med. Köp hem tjockaste och de näst tjockaste bindorna och amningskupor. Tjocka bindor (tjockare än blöjor finns där) kan du säkert sno med lite hem och amningskupor lär du behöva men oftast inte fören du är hemma och mjölken runnit till.

7. Kläder till pappa
Även partnern behöver ombyte med sig och lite hygienartiklar. Ni kan bli kvar eller en "olycka" kan inträffa.

8. Mobilen och laddare

9. Sköna tofflor
Ta med inneskor, tofflor eller liknande, eftersom det inte är så mysigt att gå barfota på golvet på förlossningen. Det är ett bra tips även till partnern.

10. Bebisens första filt
Ta med en gosig filt till bebisen, som är mjuk och luktar gott. Det är mycket möjligt att det är just den första filten som blir favorit i flera år framöver.

11. Våtservetter
Finns inte på sjukhus och underlättar vid blöjbyten.

12. Eget, mjukt toalettpapper 
Sjukhuspappret är med största sannolikhet för strävt mot underlivet.

13. Babyskydd 
För hemfärd i bil.

14. Pengar
Alltså kontanter och mynt till p-automat och mat/kaffeautomat.

15. Present till syskon 
Som kanske kommer och hälsar på eller som du inte hinner köpa till innan ni kommer hem.

Förlossningsberättelse - John

På lördagskvällen var Manda, David och lilla Alexia här. Vi sågs förutsättningslöst, köpte pizza och jag satt mest och gnällde över att John mer än gärna fick komma ut nu. Jag minns att jag tyckte det var så otroligt tungt och jobbigt.

På natten vid kl 03 vaknade jag och behövde gå på toa, i vanlig ordning. Jag hann precis komma ur sängen så känner jag att "hmm, får nog öka tempot till toan". Då hade slemproppen gått. Den gick aldrig med Olivia så det var ju intressant att ha upplevt det. Jag gick i alla fall på toaletten och gick sedan och la mig igen. Jag tror att jag sov lite från och till men jag var så spänd och förväntansfull att jag mest låg och kände efter. Googlade en hel del gjorde jag också.

Värkarna började komma försiktigt efter att slemproppen gått, och sakta men säkert ökade de i intensitet och tid. Vid kl 05 gick vattnet och jag hann precis ur sängen, igen. Det var inte så farligt, men det var tillräckligt för att jag skulle behöva torka golvet i sovrummet med en handduk. Då väckte jag Robert och förklarade läget. Men jag var bestämd på att det nog trots detta kommer att ta ett tag så somna om du. Det kunde han såklart inte...

Under tiden hade jag uppdaterat min mamma via sms och runt kl 06 tror jag att jag kallade på henne. Under tiden ökade värkarna ytterligare. När mamma kom var det rätt jobbigt men vi åt havregrynsgröt till frukost tillsammans vi fyra och när vi var klara tog mamma med sig Olivia och åkte hem. I denna veva var det fortfarande hanterbart vill jag minnas, men sen gick det fort. Det mesta talande exemplet är när Robert frågade om han skulle köra fram bilen och jag svarar något i stil med "inte riktigt än". Ca 10min senare skäller jag på honom för att han inte hämtat bilen än.

I bilen på väg in är det riktigt kämpigt. I hallen utanför akuten där vi får vänta på att bli hämtade av förlossningspersonal är det riktigt jobbigt, men jag klarar utan problem att gå upp till förlossningen. När vi kommer dit frågar Robert om han kan gå och parkera bilen och jag märker på personalen att de är tveksamma men de låter honom gå.

Jag är snabb att fråga efter smärtlindring men den dröjer. De insisterar på att jag ska försöka med lustgasen. Jag förklarar hur jag upplevde den sist och att jag inte har så stort hopp till att det ska fungera den här gången heller men jag ger den en chans.
Och jag hade rätt. Efter en del tjat från min sida så ringer de äntligen efter ryggmärgsbedövning. Jag kämpar på med värkarna och det är jobbigt på riktigt. När de väl kommer för att ge mig ryggmärgsbedövningen känner jag plötsligt krystvärkar. De fick vända i dörren.

Att föda barn är den värsta smärtan jag någonsin varit med om och under tiden som jag ligger där undrar jag hur jag kan vara så dum i huvudet att jag lät mig själv gå igenom detta IGEN. När jag ligger där säger jag saker som att "det kommer inte gå" och "hur fa-an ska han kunna komma ut!?". Men ut kom han. Ungefär 1,5h efter att vi kom in på förlossningen. Precis när han kommit ut fäller Robert en kommentar som ingen skrattar åt, typ "det här var ju inte så farligt, det gör du väl snart om igen". Med glimten i ögat.

Jag var snabbt uppe på fötter och "hoppade" in i duschen. Vilket tydligen förvånade sköterskorna. Sen ville jag åka hem. När Olivia föddes kände jag precis likadant. Då sa vi att vi ville åka hem redan vid frukost (hon kom strax efter kl 06) men vi var tvungna att vänta på läkarronden så vi var hemma runt kl 17. Nu var jag redo att åka hem efter jag duschat men pga att han var så stor, 52cm och 4450g så ville de hålla koll på hans blodsocker. Vi blev förflyttade till Special-BB och de ville ha kvar oss i 48h, men till slut fick vi åka hem efter 36h. Det var det allra tidigaste de kunde gå med på, men det var ju också för att inga av proverna indikerade på minsta lilla problem. Han kom runt kl 10 den 28:e och vi åkte hem vid kl 23 den 29:e. Kanske inte det mest vanliga att man åker hem mitt i natten men jag längtade hem till mitt hus och framför allt min säng.

Vår stora tjej fick komma och hälsa på dagen efter i stället för att följa med hem och hon kunde inte vara mer stolt. Hon var på det klara redan innan han kom med vad hon tyckte att han skulle få heta, och så blev det. Jag saknade henne jättemycket under tiden vi var tvungna att stanna kvar men hon hade det jättebra hos mormor och morfar.

Nu när John är 3 månader gammal har jag hunnit få lite distans till upplevelsen och jag är mycket nöjd. Det var den typen av förlossning jag hade hoppats på. Förra gången tog det 27h allt som allt, den här gången tog det 7h. Det är inget man gör om i en handvändning men personalen var jättebra, maten var god och OM det var stressigt/dåligt om platser så märkte vi ingenting av det. Det här är den typen av förlossning jag önskar att alla kunde få uppleva.

"Nä mommo! JA hålla!"

Holy water

Och så har vattnet gått... OCH jag hann ur sängen! :-D Jag som tänkt "visst fan vore det typiskt om vattnet gick i vår 1år gamla säng". 

Förlossningen är kontaktad, tid för kontroll är bokad och värkarna kommer med ca 10min mellanrum. Helt sjukt att det här är något man längtar efter...

Är det nu det händer?

Jag var tvungen att googla men jo, slemproppen har gått. Strax efter kl 03, nu är kl ca 04,30. Men det behövde visst inte betyda något, den kunde gå flera veckor innan förlossningen tydligen. Men jag har precis laddat ner en värktimer för det verkar onekligen som att det kan vara dags. "Mensvärken" känns och den har kommit ca 10ggr nu.

Jag har inte väckt Robert. Känns onödigt med tanke på att det inte är säkert att det är skarpt läge och oavsett så lär det ju ta lite tid. Dessutom har ju han Olivia att fokusera på om det väl är på gång.

Spännande är det hur eller hur! Hoppas att det är nu det händer.

Vecka 40!

Sista veckan! Nu har vi klarat av 39 fulla veckor, och går då in i vecka 40. Om den här bebisen "bara" kunde pallra sig ut nu!

Vardagen är oerhört frustrerande att ta sig igenom nu. Sover dåligt OCH går på toa 2-3ggr/natt, får ont i magen och i ljumskarna när jag rör mig i sängen. Har jätteont i ljumskarna hela tiden nu (det jag var sjukskriven för) och det smärtar så fort jag ska ta ett steg framåt. 

Jag har svårt att andas, dels för att magen tar sådan plats men också pga den här jäkla förkylningen som inte vill släppa. Ont i halsen till och från, slemmig i halsen till och från och snorig/täppt i näsan till och från. Nu börjar dessutom tiden för att använda läkemedlen gå ut. HJÄLP!?

Jag är ständigt sötsugen och jag har ingen ork till något. Snälla bebis kom uuuuut!

Tog en bild på magen nyss. I mjukiskläder och sportbh, vad het jag känner mig... Men den här dagen har verkligen gått ut på att slappa så mycket som möjligt och göra så lite som möjligt. Gick och la mig efter att ha lämnat O på förskolan vid kl 9 och vaknade igen strax efter kl 12. Det kliade i fingrarna att då fixa med disk och tvätt, men nej! Jag tvingade mig själv att låta disken stå kvar på diskbänken, stängde dörren till tvättstugan och valde att blogga detta efter lunchen i stället. :-)

Olivia har för övrigt fastnat för namnet John till sin "illeblo". Så pass att hon pratar om honom med det namnet. Hon pratade om "John" hemma häromdagen och när jag frågade vem John var svarade hon "illeblo" och klappade min mage. Igår när jag lämnade henne på förskolan nämnde jag för dem att OM hon pratar om en John så... Och idag när jag lämnade henne berättade dem att hon faktiskt hade gjort det. Unge! :-D 

Namnet är inget vi direkt tjatat in i huvudet på henne heller men det var väl lättast språkmässigt för henne av alla förslag och därför fastnade det. Finns en video på mitt Instagram-konto där vi har lite kul med namnförslagen.

Jag gillar namnet och det betyder något för mig. Robert å andra sidan föredrar ett annat men jag tror att det faktum att O inte släpper John börjar få över Robert på hennes sida. Vi får se. Inget är spikat fören lillebror är här. Och vem vet, oavsett vad kvinnan som utförde ultraljudet sa så kan ju lillebror komma ut med en snippa. ;-)

Att föda barn förkyld...

Nu är jag extremt trött på att vara gravid. Lillebrors säng står redo intill min och det är ju gulligt MEN det var maken som envisades med att vi skulle ställa dit den redan förra helgen eftersom han ville "vänja sig" vid att sova på "fel" sida. Ungefär 10ggr/dygn så förbannar jag det faktum att jag gick med på det. 

Idag när vi sov med O i vår säng på dagen la jag mig för enkelhetens skull på hans sida och när de två sedan anslöt var det ju bara min sida kvar. När HAN sen skulle resa sig ur sängen höll han på att inte komma ur! "Tänk då hur det är för mig!", skällde jag på honom. Ont i fogar (ljumskarna), halsbränna, alltid akut kissnödig när jag ska ur, delade magmuskler och en stenhård kalaskula framtill. Utöver den där jäkla sängen som står i vägen.

R sa faktiskt idag: "Helt sjukt vilken stor mage du har!". JO TACK!

När Dessi var här förra veckan fick jag hjälp att "pimpa" lillebrors rum lite. Bollar från IKEA och superfina vimplar som Manda sytt.

En sak som också är väldigt jobbig är mina händer och fötter. Fötterna är som tegelstenar och fingrarna är som grillkorvar. Händerna är dessutom stundtals "reumatiska" med värk, domningar och svårigheter att knyta nävarna.

Nu är det i alla fall två veckor kvar. Två veckor som jag hoppas innerligt att det inte blir en enda dag mer utav! För min del får lillebror gärna hämta inspiration från Leia och komma tidigare. Jag har ju hört att det ska vara halva grejen, att mamman ska vara extremt jäkla less på läget så att hon är riktigt motiverad inför förlossningsarbetet men nu börjar det kännas som tortyr. Om män bara visste vad en gravid kvinna går igenom, det är helt otroligt.

Mitt i allt har jag åkt på en förkylning med. När jag födde O var jag i slutet av en förkylning och hade bl.a. världens hosta. Det var det allra värsta. Att hosta mig igenom tiden efter förlossningen... Jag hade aldrig insett hur mycket man faktiskt använder de privata delarna när man hostar. Fruktansvärt!

Och nu verkar det ju inte bättre än att jag får föda barn förkyld denna gång med. Täppt i näsan, ont i huvudet, rejält ont i halsen och fullt av skit i bihålorna från och till. Och så får man som gravid inte använda ens hälften av de läkemedel man kanske är van vid. Känns som om jag har ett halvt apotek bredvid sängen.

Den här tjejen är min inspiration för kommande året. Om någon vet vem det är och ifall mamman ifråga har Facebook/Instagram/blogg så får ni gärna hojta!

Föräldraledig vecka 38

Beroende på hur man räknar så kan man säga att jag nu är i vecka 38. Jag har gått 37 fulla veckor (20 dagar kvar) och jag är nu helt föräldraledig. Olivia går sin sista vecka på världens mest underbara förskola och nästa vecka börjar inskolningen på den nya som ligger ett stenkast från nya huset.

Nya huset förresten. Vi har nu bott här i lite mer än två veckor, och först NU börjar jag komma ifatt med tvätten i tvättstugan. Nya huset har ingen torktumlare och vi har bara en torkställning. Jag ska köpa en till torkställning imorgon, i väntan på att vi slår till på en begagnad torktumlare. Så om du känner någon som säljer sin... I övrigt trivs vi jättebra! Området är lugnt och skönt, vi har redan hunnit njuta av trädgården och uterummet, och allt är i ordning inför lillebrors ankomst.

Lillebror är efterlängtad! Olivia pratar mycket om lillebror och min kropp är mer än redo att få bli sig själv igen. Halsbrännan, svårigheterna att ta sig ur sängen och soffan, inga kläder som passar, svårt att andas, tröttheten osv osv osv...

Fick hem Olga Rönnbergs bok "Träning för nyblivna mammor" igår. Den verkar bra! Men jag har inte läst tillräckligt för att kunna recensera den än. Jag funderar mycket på det här med att komma i form efter graviditeten. Med facit i hand så sket jag ju i att komma i form efter Olivia (hade ca 10kg kvar när jag blev gravid igen), men den här gången bara måste jag. Mitt mål är att inte behöva känna mig tjock när jag går tillbaka till jobbet. Vilket innebär att jag har ca ett år på mig. Inga ursäkter den här gången. Jag tänker att vi ska få vara i vår bubbla en månad ungefär. Sen måste jag sätta fart med promenader, mycket vatten och hälsosam kost för att senare öka tempot.

Den fina bilden är från min babyshower som mina fina vänner anordnade för ett par veckor sedan. Dessi passade på att ta lite gravidbilder och förhoppningsvis kan jag snart visa fler bilder. Jag rekommenderar verkligen Desiré för alla som behöver en fotograf, oavsett vad det gäller.

Foto: Desiré Östergren - Dessisfoto

Graviditeten: 36 veckor

Nu har vi klarat av 90% av graviditeten. Den siffran känns bra! Imorgon har vi klarat av 36 fulla veckor och går då in i v37. Det är siffror jag drömt om senaste månaderna.

I helgen fixade vi lillebrors rum. Vi satte ihop en garderob och packade in kläder, vi satte ihop skötbordet och packade upp där, vi fixade spjälsängen och bäddade den och jag rullade upp varenda blöja från blöjtårtan jag fick på babyshowern (bilder jag hoppas kunna visa snart, så fort jag fått dem av Dessi).

Det märks på kroppen att det är nära nu. ALLT är jobbigt. Fötterna och händerna är som klumpar av all vätska, halsbrännan är djävulsk (även om jag sluppit den idag), magen bjuder på så rejäla sammandragningar att jag måste kissa hela tiden, jag kissar 1-2ggr/natt, jag har svårt att andas stundtals, jag har nästäppa, jag har svårt att ta på mig strumpor och svårt att hjälpa Olivia med hennes skor, jag är ständigt hungrig och inatt vaknade jag av att jag var nära att spy (?). Jag hann sätta mig upp och vakna till så att jag kunde kontrollera det men vad obehagligt det kändes!

Jag jobbar veckan ut, sen är det dags att vila på riktigt. Jag har verkligen pushat mig själv och kroppen senaste tiden och det märks att det inte är bra. Snart börjar Os inskolning på nya förskolan med. Känns bra att ha henne nära hemmet och att slippa köra bil till förskolan. Men ujuj vad hon kommer att sakna sitt "daadis".

Fixerat sig + Zara

Idag, v33+3 tror jag att lillebror fixerade sig. Fick en strålande, lite obehaglig känsla från magen och ner. Har hört uttrycket "tusen nålar" av flera gravida tidigare och ja, så skulle jag nog kunna likna det vid. Fast ändå inte på ngt sätt.

Aja, idag var jag och O och firade Odin ännu en gång. Jag frågade O vad hon ville göra idag och fick svaret: "Åka Hille!". Och när hon fick veta att Hillevi skulle bjuda på "tåta" blev hon överlycklig.

När vi kom dit satt moster Hillevi och tittade på kläder åt barnen från Zara. DE hade mycket fint till lillebror.

Funderingar

Vid 33 färdiga graviditetsveckor känner jag mig väldigt nöjd med mig själv. Visst känner jag mig ofta tjock, otymplig och ful men lika många ggr, om inte fler, känner jag precis tvärtom. Jag bär på ett mirakel, min mage är faktiskt inte så stor som jag upplever den (den ska bli ÄNNU större) och visst, jag har bristningar efter förra graviditeten MEN den här bilden bevisar ju hur bra de bleks! Och jovisst lär jag få fler nu, eller längre, men so what egentligen? Jag är för gammal för att bry mig. Herregud, jag är 26 år och snart tvåbarnsmamma. Vem bryr sig? Ärligt talat? Jag vet att många har komplex för detta, även jag med Olivias graviditet men fasen... Det finns betydligt viktigare saker att fundera över än sådant man ändå inte kan styra över. Och dessutom, OM bristningar nu är ett så stort problem (eller tomma hängiga tuttar för den delen) så finns ju alla möjligheter att fixa till det senare.

När den här bebisen väl är ute däremot så är det jag som gör om och gör rätt! Kilona SKA bort snarast möjligt. Jag ska passa på under amningsperioden och jag ska INTE vara tjock när jag kommer tillbaka till jobbet. Sen handlar det inte så mycket om att vara tjock eller inte tjock, utan känslan att trivas i sitt eget skinn. Att man sen aldrig är nöjd är ju en annan femma. ;-)

#överminstoltakropp

Graviditetsvecka 32

Nu har lillebror vuxit till sig (utgår jag ifrån då magmåtten är som de ska) rejält. Vi har gått 32 fulla veckor och ikväll när regnet kom tänkte jag tyst för mig själv: "Hurra!".

I detta nu ligger jag i sängen, njuter av tystnaden och lyssnar på spöregnet. Den senaste tidens värmebölja har varit hemsk! Jag gillar värme och brukar inte klaga men som höggravid? Not so much. Under våren är det jag som varit varm medan kollegorna på jobbet frusit, och nu med värmen... Alla kläder får mig känna mig inträngd i ett hörn och vad jag än gör eller hur jag än sitter/ligger så får jag en känsla av obehag. 

Jag har dessutom plågats med foglossningssmärtor i ljumskarna som gör att jag är sjukskriven 50%. Innan sjukskrivningen plågade jag mig igenom varje arbetsdag och jag kände mig som en hemsk fru och mamma. All energi och styrka gick åt till jobbet och när jag kom hem fanns inget annat alternativ än soffan. Jag hade så ont och Olivia hade världens tråkigaste mamma. Som tur är har hon världens bästa pappa som varit en klippa för oss båda två under dessa månader.

När jag väl träffat läkaren och blivit deltidssjukskriven var det som om en helt ny värld öppnades upp. Jag känner mig mer som mig själv och smärtan hindrar mig inte från att leva mitt liv. Jag är en piggare och gladare mamma även om en del hinder fortfarande kvarstår men vilken lättnad!

Ytterligare en lättnad är det faktum att jag, som höggravid, blivit fast anställld(!). Jag har senaste halvåret varit konsult via ett bemanningsföretag och från och med i måndags är jag fast anställd på heltid på den arbetsplatsen där jag under detta halvåret jobbat. Jag har visat vad jag går för och trots graviditeten tror de så mkt på mig att jag kommer att få komma tillbaka efter min föräldraledighet. Trodde knappt att sådana här möjligheter existerade, men det bevisar min arbetsplats att det gör.

Just nu har jag välbehövd semester tillsammans med min underbara lilla familj och det är mindre än två månader kvar tills lillebror kommer (30 sept). Innan lillebror kommer ska vi dock ha hunnit flytta till vårt nyinköpta radhus. Vi hade hoppats hitta en ny hyresgäst till vår lägenhet så att vi kunde flytta tidigare men tyvärr får vi acceptera en del dubbelhyra. Vi som bara vill få flytten avklarad så snart som möjligt...

Det är inget som pekar på att lillebror tänkt komma tidigare än planerat men sådant där är ju inget man kan styra över så vi kommer flytta snarast möjligt och hoppas att vi hinner komma i ordning skapligt ordentligt innan det är dags för en tur till BB. Med det sagt hoppas jag inte att han tar alldeles för lång tid på sig. Olivia längtar efter sin "illeblo".

Supertidig hemgång från förlossning

Ur senaste Mama som kom i brevlådan häromdagen:

Olivia är född strax efter kl 6, vi ville åka hem strax innan lunch men var tvungna att vänta in en läkare och runt kl 16-17 var vi sedan hemma. Då har vi 30min restid hem från stan, dessutom gick det ju i SLOW MOTION ut ur sjukhuset och ut till bilen. Snacka om att det kändes som om man blivit överkörd av en ångvält.

Men i alla fall... I den här artikeln fanns detta stycke som nr 1. De nämner orden "hurtig" och "studsa". Jag kan helt ärligt säga att jag varken var det ena eller gjorde det andra men när Olivia var ute, de sytt färdigt och jag fått duscha m.m. då ville jag bara hem. Sängarna var obekväma, Olivia bara sov och sov ändå, det fanns ingen tv, jag var så förberedd på det här med att bli mamma så jag ville bara hem. Hem till min säng, mitt badrum, mina grejer och att få mysa med min bebis och min man hemma. Få börja vårt liv tillsammans som jag längtat så otroligt mycket efter.

Nu när Olivia börjar närma sig året så börjar jag lite smått längta efter en till faktiskt. Men inte alls i närheten av tillräckligt för att faktiskt slå slag i saken. Det får vänta några år till, vi vill hinna njuta ordentligt utav vår lilla bebis : -)

Snart går startskottet!

Kvällen jag träffade Robert:

Det är 4 år sedan. I ett halvår innan det cyklade jag vart jag än skulle, undvek sötsaker och läsk, tränade på jobbet, var smal och hade knappt minst lilla grop på kroppen. Att jag i princip endast åt mackor och halvfabrikat gjorde visst inte så mycket eftersom att jag rörde på mig en hel del. Cyklade Johannelund-Valla och tvärtom varje dag, plus att jag säkert cyklade ytterligare lite utöver det. Var jag uttråkad tog jag en powerwalk runt Stångån.

Sen träffade jag som sagt Robert, killen som älskar att laga mat och det var ju så mysigt att krypa ner i soffan och se på film. Vintern hade vid denna tid kommit också och det blev promenader Vasastan-Valla i stället, eller bilen. Efter några månader köpte vi en lägenhet och började tokrenovera med följderna att träning uteblev och skräpmat köptes ofta för att man var så trött om kvällarna. Hejsan hoppsan så dök sambokilona upp.

Sambokilona satt i ett bra tag, bortsett från ett par stycken som försvann inför bröllopet.

Tanken var sedan att de skulle bort innan en eventuell bebis bosatte sig i ugnen, men det gick visst snabbare än vad vi hade tänkt och vips så var illamåendet där. Och gravidkilona, de smög sig på. Sista magbilden:

Efter att Fislisa gjort entré ut i världen försvann det nästan exakt ett två-siffrigt tal, men sen... 

Vi gjorde ett försök med LCHF. Eller hur! Jag gav allt och trots att R fuskade hela tiden gick han ändå ner ca 8kg, medan jag endast gick ner ett par. När jag slutat med LCHF och dessutom slutat amma försvann ytterligare ett par. Men det är fortfarande allt för många kilon som hänger sig kvar. 

Jag har njutit av första tiden med min bebis. Har vi haft det riktigt mysigt så har jag hellre fortsatt den mysiga vägen än den mer hälsosamma. Då har vi legat på soffan och myst i stället för att bege oss ut i spåret. Den första tiden med min bebis har gått så fort och jag hade inte velat göra på något annat sätt. Vi har haft det riktigt mysigt hon och jag om dagarna, utan en massa måsten eller press. Det har varit guld värt, men nu jävlar ska skiten bort!

Jag har anmält mig till Fitnessfighten med start 1 januari. Jag behöver en kick-start! Man får ett kostschema och ett träningsschema som gäller exakt en månad. I slutet av den månaden kan man med sina bilder och mått vinna fighten och det ska jag banne mig göra. Min motivation är bl.a. dessa två:

Mamma till en 7-månaders bebis:

Mamma till två 1-åringar:

Dessa resultat har de uppnått efter 30 dagar. Otroligt inspirerande! Tror jag läste att båda två blivit av med ca 15cm i midjan under denna månad som de var med. Jag har ju en del att ta utav så jag hoppas att jag kan få upp minst lika inspirerande före- och efterbilder sedan.

R hänger med på ett hörn han med och vi ska köpa varsitt kort på gymmet här. Vi får väl turas om med löpband vs. maskiner och den som kör löpband får ha Olivia i bärsele. Det gillar nog hon. :-)

Det här vore kul att komma tillbaka till, men det är väldigt orealistiskt med tanke på att jag var typ 16-17år. Men visst, det är alltid bra med lite inspiration. :-)